Kidsen ska hänga med Fredrik i ett par dagar vilket dom är överlyckliga för!
Nattningen i går var katastrof och tårar av pappasaknad rullade!
Jag tycker absolut inte synd om mig själv när det är min tur att vara själv för jag försöker göra det bästa av situationen och väljer att ta tillfället i akt att samla energi, träna och städa men klumpen i magen finns där ändå!
Vad är det egentligen jag utsätter mina barn för?
Vart i deras karma har dom gjort sig förtjänta av att behöva längta efter den ena föräldern för att dom bara kan bo med den ena i taget?
Känner mig så jävla egoistisk och elak!
Vad är det som gör att jag kan bestämma att det ska vara så här?
Mina barn är världens bästa barn och den här separationen har gått mycket bättre än vad jag trodde men det kommer små attacker i deras själar och det svider i en mammas hjärta!
Kanske gråter dom precis lika mycket som när jag och Fredrik fortfarande bodde ihop men varje tår som rinner känns mer påtaglig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar